Gammelsvensk Vit Leghorn – Svenska Kulturhönsföreningen

Typ: Värpras

Vuxenvikt: Tupp ~ 2,5 kg, Höna ~ 1,5 kg

Antal ägg: Ca 250 – 290 / år

Äggvikt: 55- 60 gram

Äggfärg: Vit

Könsvisande: Nej

Koordinator

Uppfödare

Rödlistestatus 2022: 132 djur, 10 besättningar

Rödlistestatus 2021: 92 djur, 7 besättningar

Rödlistestatus 2020: 87 djur, 5 besättningar

Rasen Vit Leghorn är vår mest klassiska värpras. Vit Leghorn var en gång världens mest spridda värphöna. Den har sitt ursprung i en Italiensk höna, döpt efter den Italienska staden Livorno. Den har ett mycket gammalt ursprung i höns som redan på romartiden avlades fram. Ursprunget till den kritvita skalfärgen sägs vara att man eftersträvade så ljusa ägg som möjligt, bland annat eftersom man med avsaknad av pigment lättare kunde studera fostrets utveckling vid genomlysning med dåtidens tillgängliga teknik. Alla höns som inte förädlats, värpte då svagt beige ägg till svagt bruna.

Alltså en viss pigmentering, men inte speciellt utmärkande. Numera vet man att en Vit Leghorn somär renrasig, bär på en gen som kraftigt reducerar pigmentering av skalet. Om pigmenten då är svag från början blir skalet kritvitt. Detta är ett mycket rastypiskt kännetecken för en rasren Vit Leghorn – de kritvita äggen.

De Italienska hönsen från Livornotrakten fördes till USA och i mitten av 1800-talet hade man där förädlat dessa Italienare till det vi idag kallar Vit Leghorn. Rasen importeras sedan flitigt till Sverige från 1885 och framåt. Hushållningssällskap gör stora ansträngningar för att försöka få allmogen att övergå från att hålla de gamla Lanthönsen och övergå till hållande av en flock Vit Leghorn. Detta för att skapa ett överskott av ägg som kunde saluföras till den växande stadsbefolkningen. Från 1885 och fram till Hybridernas genombrott importeras Vit Leghorn kontinuerligt till Sverige.

Avelsarbetet i USA gjorde att rasen kunde utveckla produktiviteten under dess nästan hundraåriga historia i det svenska lantbruket. De linjer som Svenska Kulturhönsföreningen stambokför har lite olika ursprung. Ingen värd mer än den andra. Tillsammans bidrar de var för sig, och tillsammans, till att rasen kan överleva även dettaårhundrade.

Den ena linjen har sitt ursprung i en besättning med historia tillbaka till 1957 hos en uppfödare i Växjötrakten. Denna uppfödare höll sina höns under årtionden i stora grupper. Enligt egen utsago utan att ta in avelsmaterial. Rykten förekommer om motsatsen. Uppfödare som håller denna linje har de senaste åren arbetat med att avla bort förekomsten av pigment i skalet samt avlat för en alltigenom vit höna. Exakt hur inkorsning har skett vet vi inte. Uppfödare tas in i stambokens offentliga uppfödarregister, allteftersom de kan uppvisa kritvita ägg samt vita djur i flera generationer. Denna linje är något mer storvuxen och tupparna har en karaktäristisk lyrstjärt.

Den andra linjen vi stambokför har sitt ursprung i avelsmaterial som samlades av SLU in på svenska hönserier men även ett danskt och ett finskt hönseri 1969. Djuren som samlades in användes senare som moderslinje i aveln för den sk ”Svenskhönan”. Faderslinjen var en RIR. Det vi idag bevarar har tagits m hand inom SLU:s verksamhet där de gått i avelsanläggningar med strikta kontroller. Det torde vara helt renrasiga efter alla år i kontrollerad avel. Linjen utmärker sig för att vara något mer småvuxen, att värpa väldigt bra, värpa kritvita ägg samt att de är känsligare för vanliga smittor. Det sista har säkerligen sin förklaring i att dessa djur hållits i en relativt skyddad miljö där de inte utsatts för samma smittspridning, som höns i allmänhet utsätts för i ett vanligt hönshus. Genom resistensavel kan linjen få en bättre motståndskraft.